nästan hela december och fram till nu har jag rest.
inte konstant, har stannat någon vecka här, några dagar där.
stockholm- uppsala- ockelbo- stockholm- kina- uppsala..
och snart hem till ockelbo igen.

det finns ett ordspråk som säger att man efter en resa ska sitta på en sten vid vägkanten och vänta in sin själ.
om det är ett kinesiskt ordspråk eller indianskt eller från någon helt annanstans är inte så väsentligt.
men jag tycker om det.
att det är viktigt att vänta in sig själv då och då.
det är det jag gör nu, här i uppsala.
i ett grått höghus i oförändrade gråa dagar väntar jag in mig själv,

försöker vända tid rätt
& bli frisk.
(är sådär förkyld så att man knappt kan andas eller prata)

gråheten utgör den perfekta bakgrunden,

ställer inga krav på att upptäcka någonting,
låter en vara;
att bara sjunka ner i mjuka täcken,
läsa böcker,
titta på kråkor som gömmer sig undan regn i talltopparna.
sortera det man sett.