ibland är tvn ett rätt bra tidsfördriv också.

som när man ser svt:s nya dramaserie upp till kamp

& kobraintervjun med michel gondry

(som har gjort underbara filmerna eternal sunshine of the spotless mind och the science of sleep)

liksom david lynch har han en helt egen värld, men de skiljer sig betydligt från varandra..

men båda gör sådant som inte är förutsägbart.

det är ingen huvudperson som i sista scenen kommer springa efter sin älskade på flygplatsen för att hindra den från att åka,

skrika rakt ut "I LOVE YOU!" och den älskade kommer vända in i armarna på huvudpersonen, alla på flygplatsen kommer applådera och så lever de lyckliga i alla sina dar.

det händer inte här.

det kan vara uppochnedvändheter & obegripligheter.

eller något som gör att man blir alldeles lycklig, får en att fundera.

eller bara gör en irriterad.

det spelar inte så stor roll.

men det är något eget, något som skiljer sig från det man vet.

och något som får en att känna att det ännu finns historier kvar att berätta

(och tankar att tänka)

att det inte tar slut än